giraffen197

Jag har nyss kommit hem från Sverige och begravningen av min morfar.
Han dog efter en kort tids sjukdom i mitten av Januari. Min bror och jag
kunde ta adjö av honom på sjukhuset strax innan nyår. Han kände igen oss och log.

Under fredagen innan begravningen tillsammans med familjen kände jag mig inte speciellt sorgsen, men när vi kom till kyrkan och jag fick bladet i min hand med psalmerna vi skulle sjunga... där på framsidan hans namn i tydlig svart skrift. Verkligheten kändes overklig.
Han finns inte längre.

Och ändå finns han kvar i våra hjärtan och i våra minnen.

Det var skönt att få vara tillsammans och dela sorgen med familjen.

Morfar var en person som visade sin kärlek i handling mer än i ord. Han tog hand om oss barnbarn på ett underbart sätt. Han stöttade sina barn i deras livsval. Han gav mormor en puss på kinden varje morgon och varje kväll. Mormors sorg var det svåraste att se och jag önskar så att vårt stöd kan hjälpa henne en smula. I 68 år var de gifta. Han dog 95 år gammal, hon är nu 93.

Det är en gåva att få växa upp och dela livet med någon så länge. Min yngsta kusin berättade om sitt minne av hur han alltid pysslade om hennes uppskrapade tår på somrarna och så var det ju... det var inte mamma, moster/faster eller mormor/farmor som vi gick till när vi hade gjort oss illa utan det var till morfar/farfar. Han var vår tålmodiga sjuksyster som inte bara desinfekterade men också tröstade och såg till att vi återigen kunde springa ut och leka.

Som f.d. officer var han en man som inte gav upp i första taget... Den sista sommaren tog han sig mödosamt nerför stigen med hjälp av skidstavarna för att ta sitt morgondopp i 17 gradigt vatten. Han satte sig på en pall på bryggan och pustade ut. Han hade de sista åren både lungefysem och hjärtklaffar som inte slog ihop ordentligt. Det var enbart ren och skär envishet som höll honom igång. Han ville fira sin 95-årsdag.

All den kärlek vi fick lever vidare. Jag kommer att berätta om honom för mitt framtida barn. Den omtanke som såddes växer till vackra blommor, vissnar, bildar frö och så fortsätter en cykel av ömhet och närhet generation efter generation. Kanske är det detta som är "det eviga livet".


Josephine < tårar