Morfar

Jag har nyss kommit hem från Sverige och begravningen av min morfar.
Han dog efter en kort tids sjukdom i mitten av Januari. Min bror och jag
kunde ta adjö av honom på sjukhuset strax innan nyår. Han kände igen oss och log.

Under fredagen innan begravningen tillsammans med familjen kände jag mig inte speciellt sorgsen, men när vi kom till kyrkan och jag fick bladet i min hand med psalmerna vi skulle sjunga... där på framsidan hans namn i tydlig svart skrift. Verkligheten kändes overklig.
Han finns inte längre.

Och ändå finns han kvar i våra hjärtan och i våra minnen.

Det var skönt att få vara tillsammans och dela sorgen med familjen.

Morfar var en person som visade sin kärlek i handling mer än i ord. Han tog hand om oss barnbarn på ett underbart sätt. Han stöttade sina barn i deras livsval. Han gav mormor en puss på kinden varje morgon och varje kväll. Mormors sorg var det svåraste att se och jag önskar så att vårt stöd kan hjälpa henne en smula. I 68 år var de gifta. Han dog 95 år gammal, hon är nu 93.

Det är en gåva att få växa upp och dela livet med någon så länge. Min yngsta kusin berättade om sitt minne av hur han alltid pysslade om hennes uppskrapade tår på somrarna och så var det ju... det var inte mamma, moster/faster eller mormor/farmor som vi gick till när vi hade gjort oss illa utan det var till morfar/farfar. Han var vår tålmodiga sjuksyster som inte bara desinfekterade men också tröstade och såg till att vi återigen kunde springa ut och leka.

Som f.d. officer var han en man som inte gav upp i första taget... Den sista sommaren tog han sig mödosamt nerför stigen med hjälp av skidstavarna för att ta sitt morgondopp i 17 gradigt vatten. Han satte sig på en pall på bryggan och pustade ut. Han hade de sista åren både lungefysem och hjärtklaffar som inte slog ihop ordentligt. Det var enbart ren och skär envishet som höll honom igång. Han ville fira sin 95-årsdag.

All den kärlek vi fick lever vidare. Jag kommer att berätta om honom för mitt framtida barn. Den omtanke som såddes växer till vackra blommor, vissnar, bildar frö och så fortsätter en cykel av ömhet och närhet generation efter generation. Kanske är det detta som är "det eviga livet".


Josephine < tårar

Kommentarer
Postat av: Anne-Maj

Påminner lite om min morfar. Han finns på ett bild i min blogg under "mitt möte med svenska språket del 1". Han var barnkär. När han begravades var jag på väg till Bryssel. han hade velat att jag åkte iväg.

2006-02-12 @ 23:56:00
URL: http://anne-maj.blogspot.com
Postat av: flasknosen

Så vackert skrivet om din morfar. Sänder dig en tanke och en kram.

2006-02-13 @ 13:17:25
URL: http://flasknosen.blogg.se
Postat av: Mette

Ja.. det är sant. Det sista du skrev. Blir avundsjuk att jag inte har haft/har det så.

Jättefint skrivet!
Kram M

2006-02-13 @ 14:23:28
URL: http://stinamargaretha.blogspot.com
Postat av: el pedro

ja , det är extra sorgligt när goda och riktigt goda familjemedlemmar stämplar ut.
Min farmor blir 93 iår och fortfarande helt frisk. Jag vet att hon är på utgången snart och att det är en naturlig cykel men det kommer att bli jobbigt för hon e för mig som din farfar var.....

2006-02-13 @ 19:01:38
URL: http://denandrabloggen.blogspot.com
Postat av: En liten tant

Så fint eftermäle din morfar fick.
När min pappa gick bort träffade jag en klok person som sa att sorgen efter gamla människor är underskattad. Vi förväntas acceptera att någon fick leva ett långt liv och vi ska alla den vägen vandra osv och därmed ta allt med fattning. Men så man förlorar ju någon som funnits jämt och världen förändras drastiskt så man har ännu mer att sörja.
Varma kramar till dig!

2006-02-13 @ 20:56:03
URL: http://tant.webblogg.se/
Postat av: Manon

Sänder dig en tanke!

Jag bävar för den dagen min farmor går bort. Hon var den som var "mor" för mig!

Tror också som du skriver att kärleken lever vidare.

2006-02-14 @ 13:57:02
URL: http://lugnagatan.blogg.se
Postat av: Josephine

Anne-Maj - jag var aldrig på min farmors begravning, ngt som jag senare ångrade litegrand... det blev på en tisdag och skulle ha inneburit för många dagar att ta ledigt och senare skulle jag ju resa till Rom... Morfars bortgång har blivit tydligare och mer påtaglig i och med att jag var med på begravningen. Det viktigaste var att få träffa familjen.

Flasknosen - tack :')

Mette - som Astrid Trotzigs boktitel "Blod är tjockare än vatten, men kärlek är tjockare än blod." Jag har också tänkt på dem som växer upp utan mor-farföräldrar eller har en omöjlig familj på annat vis. Ibland kommer en annan gammal person in och fyller det där hålet efter en farförälder. Ofta en gammal vän till föräldrarna eller en granne som gärna tar hand om barn. Kärlek är gränslöst.

el pedro - man sörjer lika mycket om inte mer när en gammal person går bort. Det är ju ngn som byggt sitt bo i ens hjärta under lång tid...

Liten Tant - tack, kram tillbaks :')

Manon - ta vara på tiden tillsammans, njut av nuet, framtiden vet vi ingenting om.

2006-02-14 @ 20:00:09
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Anne-Maj

Jag glömde skriva att din berättelse väcker såna känslor. Fint skrivet. Det stämmer, jag hade velat gå på begravningen men jag tänker på vad morfar hade tyckt.

2006-02-14 @ 21:27:39
URL: http://anne-maj.blogspot.com
Postat av: lyckliga grodan

så vackert.. sorg kan vara vackert.. även om den gör ont..

2006-02-14 @ 21:35:44
URL: http://lyckligagrodan.blogspot.com/
Postat av: Jenny

En gåva är ordet! Vilken fin morfar :)

2006-02-19 @ 08:04:39
URL: http://balansgang.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0