00:15:52
Skrivarcirkeln - Därför är jag glad att jag är vuxen och inte längre ett barn
Detta ämne fick jag av Mette. Många tankar har gått genom huvudet, men inte har jag blivit klokare för det...
Det handlar om begreppen vuxen och barn, när det ena övergår i det andra, vem man är vuxen inför och för vem man fortfarande är ett "barn" (i regel för ens föräldrar)... Enligt min ålder och mina erfarenheter är jag en "vuxen", men i jämförelse med jämnåriga känner jag inte alls att jag har nått den officiella "vuxen vuxen"-positionen i samhällsstegen. (Hus, familj, barn eller villa, volvo, vovve - eller på holländska "huisje, boompje, beestje" hus, träd och husdjur... ah vilken vacker tavla :-]
Å andra sidan SkA man inte jämföra sig med andra... vi vandrar alla vår egen unika väg. Man kan vara vuxen i vissa aspekter men inte i andra, liksom en del barn och tonåringar är tidigt mogna och vuxna i sitt tänkande och beteende. Jag var inte en av dem. Jag var visserligen ofnittrig och lillgammal, men inte mera mogen för det.
Jag minns kring tolvårsåldern hur förmågan att leka försvann. Det kom gradvis smygande... den tidigare föreställningsvärlden som var alltuppslukande försvann... busken eller trädet blev aldrig riktigt det där sagoslottet... indian-känslan ville inte längre infinna sig... Verklighetsuppfattningen trängde sig på och saboterade.
Eller var det det sociala trycket från vuxna? Förväntningarna att man skulle bete sig annorlunda? Hormoner eller en kombination därav?
Likt hur vårt synfält med högre ålder blir vidare och vidare, så att man kring just den åldern även kan uppfatta rörelser i ögonvrån. Så utvecklas också hjärnan till sin fulla kapacitet för att kunna ta in omvärlden, lära sig det sociala samspelet och allt annat som är nödvändigt för vår överlevnad.
När vi föds är vi ett med alltet. Det finns inget jag eller du, bara ett "är". Sakta eller snarare rasande fort, växer kropp och själ och allting blir itudelat i mindre och mindre bitar för att sättas ihop i nya komplicerade mönster. Ett fåtal lär sig hitta tillbaka till detta "är", utvecklar sin medvetenhet över alla begränsningar och sluter cirkeln.
Jag är glad att jag är vuxen just för denna större medvetenhet, alla erfarenheter som har format och slipat och böjt och färgat... Friheten att kunna styra mitt eget liv är både härlig och betungande. Ingen ansvarar längre för min säkerhet eller mitt välbefinnande, allt måste jag tänka på själv, men det är också skönt.
Att få göra och tänka efter eget huvud.
Men vi borde leka och skratta mycket mera...
Josephine
Imorgon fredag kommer en sammanfattning + ny turordning.
Det handlar om begreppen vuxen och barn, när det ena övergår i det andra, vem man är vuxen inför och för vem man fortfarande är ett "barn" (i regel för ens föräldrar)... Enligt min ålder och mina erfarenheter är jag en "vuxen", men i jämförelse med jämnåriga känner jag inte alls att jag har nått den officiella "vuxen vuxen"-positionen i samhällsstegen. (Hus, familj, barn eller villa, volvo, vovve - eller på holländska "huisje, boompje, beestje" hus, träd och husdjur... ah vilken vacker tavla :-]
Å andra sidan SkA man inte jämföra sig med andra... vi vandrar alla vår egen unika väg. Man kan vara vuxen i vissa aspekter men inte i andra, liksom en del barn och tonåringar är tidigt mogna och vuxna i sitt tänkande och beteende. Jag var inte en av dem. Jag var visserligen ofnittrig och lillgammal, men inte mera mogen för det.
Jag minns kring tolvårsåldern hur förmågan att leka försvann. Det kom gradvis smygande... den tidigare föreställningsvärlden som var alltuppslukande försvann... busken eller trädet blev aldrig riktigt det där sagoslottet... indian-känslan ville inte längre infinna sig... Verklighetsuppfattningen trängde sig på och saboterade.
Eller var det det sociala trycket från vuxna? Förväntningarna att man skulle bete sig annorlunda? Hormoner eller en kombination därav?
Likt hur vårt synfält med högre ålder blir vidare och vidare, så att man kring just den åldern även kan uppfatta rörelser i ögonvrån. Så utvecklas också hjärnan till sin fulla kapacitet för att kunna ta in omvärlden, lära sig det sociala samspelet och allt annat som är nödvändigt för vår överlevnad.
När vi föds är vi ett med alltet. Det finns inget jag eller du, bara ett "är". Sakta eller snarare rasande fort, växer kropp och själ och allting blir itudelat i mindre och mindre bitar för att sättas ihop i nya komplicerade mönster. Ett fåtal lär sig hitta tillbaka till detta "är", utvecklar sin medvetenhet över alla begränsningar och sluter cirkeln.
Jag är glad att jag är vuxen just för denna större medvetenhet, alla erfarenheter som har format och slipat och böjt och färgat... Friheten att kunna styra mitt eget liv är både härlig och betungande. Ingen ansvarar längre för min säkerhet eller mitt välbefinnande, allt måste jag tänka på själv, men det är också skönt.
Att få göra och tänka efter eget huvud.
Men vi borde leka och skratta mycket mera...
Josephine
Imorgon fredag kommer en sammanfattning + ny turordning.
Den var bra!
Tanken... när slutade man leka? Hur kändes det? Hm... intressant. Jag har för mig att jag VILLE leka... men jag visste att det var barnsligt och att jag skulle anses som knepig så jag lade locket på.
Det är ju nå´n "kändis" som sagt att "Vara vuxen är att våga vara barn" - det stämmer ganska bra i mina ögon.