09:26:09
One night stands
En av de saker som hände mig i och med att jag var klassens hackkyckling och mobbad, samt växte upp i ett relativt beskyddande och strängt hem, var att mina "tonår" blev försenade. Jag tror det var Kerstin Thorvall som sa "Tonårstiden kan aldrig hoppas över, den bara skjutas upp." *ler* Faktiskt har jag inte läst hennes bok "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig." Den är säkert läsvärd.
Hennes bok kom jag att tänka på nu med ämnesvalet, men det är pga av nattens dröm som jag nu skriver. I drömmen fanns en helt okänd kvinna som kommenterar i någon anteckningsbok alla kärleksaffärer eller brist på sådana som pågår i en mindre by. Jag blev sur på hennes sätt att fördöma kvinnornas val och eskapader.. även om jag säkert själv skulle haft ett och annat att säga om etiken i en del fall.
Kanske sitter någon nu och läser (av alla dem som tittar in varje vecka) och dömer hon eller han med... kanske t.o.m. någon som vet vem jag är från min hembygd, Växjö eller Borås. Men jag skriver inte detta för exponeringens skull, jag skriver det för mig egen skull. Och för att jag tror det finns ett mervärde att berätta om vissa erfarenheter. Naturligtvis har väl många kvinnor varit smartare än vad jag har varit, samtidigt är det så att hos en del, som hos mig, spelar det ingen roll hur många goda råd man får. Det är först av livet självt man lär sig.
För den som inte vet så betyder "One-night-stand" - ett engångsligg. Det började kring 20 och slutade kring 25 för min del. Mina studentår, mina första år hemifrån, mina sökande trevande år efter kärlek och kontakt men också kroppens tillfredsställelse. En av de kvinnor jag mötte under den tiden i Växjö, sa till mig då jag berättade min historia, att jag var precis där hon var när hon var tretton. Då hade hon full och dan hamnat i sängen med en gift man och vaknat upp och undrat vad sjutton hon höll på med... För mig lät det helt otroligt, att någon kunde göra de erfarenheter som jag gjorde, redan vid en ålder av tretton år. Det lät absurt. Det var under denna tiden som jag insåg hur skyddat jag hade växt upp hemma i byn på gott och ont (mest gott). Nu var jag ändå lite äldre, förhoppningsvis lite mognare för att inte råka illa ut. Men visst hände det saker...
Som den killen i Borås som jag kärade ner mig i.. Jag blev berusad han måste ha blivit full och följde med mig hem och kondomen gick sönder och jag fick två minuter senare mens. wow liksom. Morgonen efter (han snarkade så förbaskat så jag gick och la mig i soffan) kom han fram och tittade på mig och hans min sa allt. Allt det som en tjej morgonen efteråt inte vill höra. Som grädde på moset berättade han själv (antagligen för att förhindra mina trevande kärlekskänslor) att han ambulerade mellan minst fyra tjejer som han hade sex med. Och kondomen som gick sönder! Jag var arg. Riktigt, riktigt arg! Hur tänker man som kille då? Jovisst han var säker på sig själv, men hur kunde HaN veta att inte någon av de tjejerna betedde sig precis som han? (Och mig kände han ju inte heller!)
Den gången väntade jag ett halvår och gick sen och AIDS-testade mig. Jag var aldrig riktigt orolig, jag trodde aldrig att det var någon riktig fara, men bara det faktument att det trots allt fanns en risk, gjorde att jag hellre gjorde ett test än lät bli. Den killen var precis den typen som en förnuftig tjej gärna kan titta på, flirta med men absolut inte gå till sängs med eller bli kär i. En riktig äkta hjärtekrossare. Ett av dessa verbala sociala lejon som alla skrattar med men ingen skrattar åt (om han inte vill det).
Hade jag någonsin ett bra one-night-stand? (funderar) Nej. Inte vad jag kan komma ihåg... Det som började som ett one-night och som var väldigt bra, blev sedan ett till och från förhållande som varade i mer än två år. *Ler* Jag tog hans oskuld. När han berättade efteråt att han var oskuld trodde jag först att ha ljög. En sådan känslig och klok älskare har jag bara träffat en gång efter det och han ligger bakom min rygg och sover nu.
Efter en tid i Borås och vissa händelser beslöt jag mig för att ta kontakt med en psykolog. Jag hade träffat en tidigare i mitt liv och hade förtroende för vad kontakten med en psykolog eller kurator kunde åstadkomma. Det visade sig vara ett bra drag även denna gången. Jag slutade inte att gå ut, jag slutade inte heller ha sex, men jag slutade ha sex med fel karlar av fel anledning. Hon sa nämligen något med sådan värme och innerlighet varje gång vi skildes som gick in i roten av min korkade hjärna: "Var rädd om dig själv".
så jag började bli rädd om mig själv. Jag frågade mig vad jag ville egentligen och jag kom fram till att trots flirtens och jaktens spänning och alla heta känslor så blev jag alltid mer bränd än uppiggad. Jag ville så mycket mer. Jag ville kontakt. Och det fick jag aldrig.
På discot framåt två tre tiden frågade jag den personen jag träffat om han ville följa med hem på en kopp te. Vi hade pratat och pratat och jag tyckte han var riktigt trevlig. *skrattar* Det får mig att tänka på xx. Hon tyckte att jag var knäpp som pratade så mycket. "Skippa snacket och dra hem dom bara!". Det var hennes melodi. Men så tror jag också i efterhand att hon var en mycket ensam och osäker människa. Vi fann varandra där och då. Intuitivt kände vi igen varandras osäkerheter. Hon liten och mullig, jag lång och mager. Vi utgjorde ett härligt par utåt sett. Men Gud vilken milsvid skillnad i mentalitet!
Senare bröts också den kontakten. Hon visade sig inte kunna eller vilja vara någon vän. Kanske var det delvis mitt fel också. Jag respekterade aldrig hennes val.
nåväl, då mitt i natten strax efter discot och jag frågar om min samtalspartner vill följa med hem på en kopp te och fortsätta prata. Jag tittar honom i ögonen och säger med eftertryck "och då menar jag bara en kopp te". Det hände mig åtminstonde två gånger att jag fick gå hem själv efter den kommentaren. Bra. Inget att gråta över. Och på så viss sållade jag ut de flesta av dem som bara höll låda för det efterlängtade ligget och de andra som kanske tänkte lite mera långsiktigt.
Jag borde skriva en liknande bok... en del av de karlar som man har träffat är ju bara helt osannolika... *ler* Min snarkande ekorre sa i början av vårt förhållande när jag berättade om mina "vilda" år att det var som om jag hade gått in i en skoaffär och provat en väldig massa skor för att se vilka som passade. Isåfall har jag nu hittat ett par tåliga och bekväma vandrarkängor som jag inte har någon som helst lust att byta bort! Tillsammans utforskar vi livets berg och dalgångar och däremellan äter vi söta vindruvor vid ett fransk litet solbelyst slott.
*söndagskramar*
Josephine
Hennes bok kom jag att tänka på nu med ämnesvalet, men det är pga av nattens dröm som jag nu skriver. I drömmen fanns en helt okänd kvinna som kommenterar i någon anteckningsbok alla kärleksaffärer eller brist på sådana som pågår i en mindre by. Jag blev sur på hennes sätt att fördöma kvinnornas val och eskapader.. även om jag säkert själv skulle haft ett och annat att säga om etiken i en del fall.
Kanske sitter någon nu och läser (av alla dem som tittar in varje vecka) och dömer hon eller han med... kanske t.o.m. någon som vet vem jag är från min hembygd, Växjö eller Borås. Men jag skriver inte detta för exponeringens skull, jag skriver det för mig egen skull. Och för att jag tror det finns ett mervärde att berätta om vissa erfarenheter. Naturligtvis har väl många kvinnor varit smartare än vad jag har varit, samtidigt är det så att hos en del, som hos mig, spelar det ingen roll hur många goda råd man får. Det är först av livet självt man lär sig.
För den som inte vet så betyder "One-night-stand" - ett engångsligg. Det började kring 20 och slutade kring 25 för min del. Mina studentår, mina första år hemifrån, mina sökande trevande år efter kärlek och kontakt men också kroppens tillfredsställelse. En av de kvinnor jag mötte under den tiden i Växjö, sa till mig då jag berättade min historia, att jag var precis där hon var när hon var tretton. Då hade hon full och dan hamnat i sängen med en gift man och vaknat upp och undrat vad sjutton hon höll på med... För mig lät det helt otroligt, att någon kunde göra de erfarenheter som jag gjorde, redan vid en ålder av tretton år. Det lät absurt. Det var under denna tiden som jag insåg hur skyddat jag hade växt upp hemma i byn på gott och ont (mest gott). Nu var jag ändå lite äldre, förhoppningsvis lite mognare för att inte råka illa ut. Men visst hände det saker...
Som den killen i Borås som jag kärade ner mig i.. Jag blev berusad han måste ha blivit full och följde med mig hem och kondomen gick sönder och jag fick två minuter senare mens. wow liksom. Morgonen efter (han snarkade så förbaskat så jag gick och la mig i soffan) kom han fram och tittade på mig och hans min sa allt. Allt det som en tjej morgonen efteråt inte vill höra. Som grädde på moset berättade han själv (antagligen för att förhindra mina trevande kärlekskänslor) att han ambulerade mellan minst fyra tjejer som han hade sex med. Och kondomen som gick sönder! Jag var arg. Riktigt, riktigt arg! Hur tänker man som kille då? Jovisst han var säker på sig själv, men hur kunde HaN veta att inte någon av de tjejerna betedde sig precis som han? (Och mig kände han ju inte heller!)
Den gången väntade jag ett halvår och gick sen och AIDS-testade mig. Jag var aldrig riktigt orolig, jag trodde aldrig att det var någon riktig fara, men bara det faktument att det trots allt fanns en risk, gjorde att jag hellre gjorde ett test än lät bli. Den killen var precis den typen som en förnuftig tjej gärna kan titta på, flirta med men absolut inte gå till sängs med eller bli kär i. En riktig äkta hjärtekrossare. Ett av dessa verbala sociala lejon som alla skrattar med men ingen skrattar åt (om han inte vill det).
Hade jag någonsin ett bra one-night-stand? (funderar) Nej. Inte vad jag kan komma ihåg... Det som började som ett one-night och som var väldigt bra, blev sedan ett till och från förhållande som varade i mer än två år. *Ler* Jag tog hans oskuld. När han berättade efteråt att han var oskuld trodde jag först att ha ljög. En sådan känslig och klok älskare har jag bara träffat en gång efter det och han ligger bakom min rygg och sover nu.
Efter en tid i Borås och vissa händelser beslöt jag mig för att ta kontakt med en psykolog. Jag hade träffat en tidigare i mitt liv och hade förtroende för vad kontakten med en psykolog eller kurator kunde åstadkomma. Det visade sig vara ett bra drag även denna gången. Jag slutade inte att gå ut, jag slutade inte heller ha sex, men jag slutade ha sex med fel karlar av fel anledning. Hon sa nämligen något med sådan värme och innerlighet varje gång vi skildes som gick in i roten av min korkade hjärna: "Var rädd om dig själv".
så jag började bli rädd om mig själv. Jag frågade mig vad jag ville egentligen och jag kom fram till att trots flirtens och jaktens spänning och alla heta känslor så blev jag alltid mer bränd än uppiggad. Jag ville så mycket mer. Jag ville kontakt. Och det fick jag aldrig.
På discot framåt två tre tiden frågade jag den personen jag träffat om han ville följa med hem på en kopp te. Vi hade pratat och pratat och jag tyckte han var riktigt trevlig. *skrattar* Det får mig att tänka på xx. Hon tyckte att jag var knäpp som pratade så mycket. "Skippa snacket och dra hem dom bara!". Det var hennes melodi. Men så tror jag också i efterhand att hon var en mycket ensam och osäker människa. Vi fann varandra där och då. Intuitivt kände vi igen varandras osäkerheter. Hon liten och mullig, jag lång och mager. Vi utgjorde ett härligt par utåt sett. Men Gud vilken milsvid skillnad i mentalitet!
Senare bröts också den kontakten. Hon visade sig inte kunna eller vilja vara någon vän. Kanske var det delvis mitt fel också. Jag respekterade aldrig hennes val.
nåväl, då mitt i natten strax efter discot och jag frågar om min samtalspartner vill följa med hem på en kopp te och fortsätta prata. Jag tittar honom i ögonen och säger med eftertryck "och då menar jag bara en kopp te". Det hände mig åtminstonde två gånger att jag fick gå hem själv efter den kommentaren. Bra. Inget att gråta över. Och på så viss sållade jag ut de flesta av dem som bara höll låda för det efterlängtade ligget och de andra som kanske tänkte lite mera långsiktigt.
Jag borde skriva en liknande bok... en del av de karlar som man har träffat är ju bara helt osannolika... *ler* Min snarkande ekorre sa i början av vårt förhållande när jag berättade om mina "vilda" år att det var som om jag hade gått in i en skoaffär och provat en väldig massa skor för att se vilka som passade. Isåfall har jag nu hittat ett par tåliga och bekväma vandrarkängor som jag inte har någon som helst lust att byta bort! Tillsammans utforskar vi livets berg och dalgångar och däremellan äter vi söta vindruvor vid ett fransk litet solbelyst slott.
*söndagskramar*
Josephine
tack för att du delar med dig - och vandrarkängor - det är de allra bästa skorna =)