22:16:02
Tåget till Bryssel del 3
Dit 24/2
Jag stänger av datorn och stuvar ner all packning på tio minuter i ryggsäck och plastpåse, låser och slänger mig iväg på cykeln. Förbannar motvind och mjölksyra och lugnar inte ner mig förrän jag ser klockan under Hollands Spoor. Elva minuter kvar. Gott om tid att låsa fast cykeln och köpa biljett. *pust* Räddad igen av min skrivbordsklocka. Den går alltid minst fem minuter före, ibland sju-åtta. Mitt sista-minuten-liv skulle inte fungera annars. (om det nu gör det egentligen?)
Strax efter Haag och innan Delft passerar kioskkillen med sin smala höga vagn. Klädd i en tröja med två oranga och två blå rutor ser han ganska fotbolls-käck ut. Ljudligt säger han "God kväll!" Ingen tittar upp. Ingen hälsar tillbaka. Ingen vill köpa en dyr kopp kaffe. Han går ganska snabbt genom vagnen noggrannt spanande efter kaffesugna blickar. Ett otacksamt jobb? Jag hoppas att han inte får lön efter provision, den skulle vara förskräckligt liten. Ibland köper jag en liten förpackning med Pringles. På tåget kostar den lika mycket som en stor. Lite extra lyx, av bara farten.
Tillbaka 26/2
Sent på kvällen är det mörkt. Under sommarhalvåret kan jag ibland få njuta av fantastiska solnedgångar genom tågfönstret, men under vintern passerar polderlandskapet i becksvart.
Paret intill mig sitter med en laptop och två par hörlurar. Ingen jobbar, båda lyssnar på musik. Laptop med internetuppkoppling via mobilen? Mmm läckert men dyrt, säkert. Som bakgrundsbild har de ett snölandskap. Stora gnistrande vita snödyner. Kanske antarktis? Här syns inte en snöflinga. Kommer det lite snö smälter den bort samma dag. Ibland om det är tillräckligt kallt kanske den blir kvar så pass länge att den hinner bli smutsig. Men i Ardennerna är det fint.
Förra året den 27:e Februari åkte vi över dagen upp till ett litet ställe söder om Maastricht. Nere i Maastricht fanns det fläckvis med snö, men mest barmark, men 400 meter högre upp låg snön ca 40cm djup! Det var då vi såg en uppblåsbar giraff helt nedtyngd av ett tjockt snölager... det fotot har jag förstås inte här nu! (Grrrr)
Där hyrde vi pjäxor och skidor och gav oss ut i spåren mellan hagar och granar, nedför och uppför och tvärs över en åker med utsikt över en av alla de vackra dalgångarna. Underbart! En sådan dag som ligger i tio i topp på mest lyckade vinterdag i ens liv :-)
Denna morgonen såg vi slutet av herrarnas 50km lopp. På en fransk TV-kanal. Reportrarna skrek förstås hysteriskt bara om sina franska åkare (varav en var uppe i ledningen då och då) och Patrick retades med min patriotiska frustration, medan jag tyckte att vi gott kunde heja tillsammans då Belgiens vinter-OS-trupp var skämtsamt liten och utan medaljchanser... Alltså, den där kompakta klungan! Jag fattar inte att de inte trasslar in sig i varandras stavar och ramlar ihop i en enda stor spretig hög?... Fantastiskt att de lyckas komma i mål utan att ha stuckit hål på varandra...
Fråga: Det rycker i mina skidmuskler när jag ser dem trampa, staka och glida iväg, gör det det hos dig oxå?
Josephine - med lätt skidabstinens
Jag stänger av datorn och stuvar ner all packning på tio minuter i ryggsäck och plastpåse, låser och slänger mig iväg på cykeln. Förbannar motvind och mjölksyra och lugnar inte ner mig förrän jag ser klockan under Hollands Spoor. Elva minuter kvar. Gott om tid att låsa fast cykeln och köpa biljett. *pust* Räddad igen av min skrivbordsklocka. Den går alltid minst fem minuter före, ibland sju-åtta. Mitt sista-minuten-liv skulle inte fungera annars. (om det nu gör det egentligen?)
Strax efter Haag och innan Delft passerar kioskkillen med sin smala höga vagn. Klädd i en tröja med två oranga och två blå rutor ser han ganska fotbolls-käck ut. Ljudligt säger han "God kväll!" Ingen tittar upp. Ingen hälsar tillbaka. Ingen vill köpa en dyr kopp kaffe. Han går ganska snabbt genom vagnen noggrannt spanande efter kaffesugna blickar. Ett otacksamt jobb? Jag hoppas att han inte får lön efter provision, den skulle vara förskräckligt liten. Ibland köper jag en liten förpackning med Pringles. På tåget kostar den lika mycket som en stor. Lite extra lyx, av bara farten.
Tillbaka 26/2
Sent på kvällen är det mörkt. Under sommarhalvåret kan jag ibland få njuta av fantastiska solnedgångar genom tågfönstret, men under vintern passerar polderlandskapet i becksvart.
Paret intill mig sitter med en laptop och två par hörlurar. Ingen jobbar, båda lyssnar på musik. Laptop med internetuppkoppling via mobilen? Mmm läckert men dyrt, säkert. Som bakgrundsbild har de ett snölandskap. Stora gnistrande vita snödyner. Kanske antarktis? Här syns inte en snöflinga. Kommer det lite snö smälter den bort samma dag. Ibland om det är tillräckligt kallt kanske den blir kvar så pass länge att den hinner bli smutsig. Men i Ardennerna är det fint.
Förra året den 27:e Februari åkte vi över dagen upp till ett litet ställe söder om Maastricht. Nere i Maastricht fanns det fläckvis med snö, men mest barmark, men 400 meter högre upp låg snön ca 40cm djup! Det var då vi såg en uppblåsbar giraff helt nedtyngd av ett tjockt snölager... det fotot har jag förstås inte här nu! (Grrrr)
Där hyrde vi pjäxor och skidor och gav oss ut i spåren mellan hagar och granar, nedför och uppför och tvärs över en åker med utsikt över en av alla de vackra dalgångarna. Underbart! En sådan dag som ligger i tio i topp på mest lyckade vinterdag i ens liv :-)
Denna morgonen såg vi slutet av herrarnas 50km lopp. På en fransk TV-kanal. Reportrarna skrek förstås hysteriskt bara om sina franska åkare (varav en var uppe i ledningen då och då) och Patrick retades med min patriotiska frustration, medan jag tyckte att vi gott kunde heja tillsammans då Belgiens vinter-OS-trupp var skämtsamt liten och utan medaljchanser... Alltså, den där kompakta klungan! Jag fattar inte att de inte trasslar in sig i varandras stavar och ramlar ihop i en enda stor spretig hög?... Fantastiskt att de lyckas komma i mål utan att ha stuckit hål på varandra...
Fråga: Det rycker i mina skidmuskler när jag ser dem trampa, staka och glida iväg, gör det det hos dig oxå?
Josephine - med lätt skidabstinens
Här uppe i Arktis (nåja, den Skånska Taigan då) liger snön tät. I år har vi haft så mycket av varan att man är trött på den. Nu får den smälta bort! Då kommer snövädret Åke in och lägger på nya decimetrar. I morse när jag gick till verkstan var det "mikrohalka" hela vägen, små fläckar med is från gårdagens smälta snö så man precis halkar till, men utan att falla. Vart 20:e steg ungefär. Extremt irriterande efter någon kilometer.
En bit hemmifrån har vi en backe med en granskog. En väg klättrar spikrakt upp för backen mellan de granar som fortfarande står efter Gudrun. På det stället kan man se tydligt hur den stigande höjden ändrar klimatet. Ibland kan man stå och peka med fingret var våren slutar och vintern börjar. "Där, vid den granplantan är det".