22:48:03
Gamla "spöken"
Som M. brukar säga om de gamla plågoandarna i klassen, de är "spöken" ha ha! så träffande, det de en gång var är de inte längre och det som finns kvar är just ett skrämmande skynke som man (förhoppningvis) med erfarenheter och lyckligare senare år kan rycka bort. *ryck* Borta!
Men att ta sig dit, till detta läge där ilska och bitterhet har smulats sönder till gödsel till trevligare plantor, aldrig likgiltighet, det tillåter inte mina ärr, men i alla fall att det inte längre gör ont så fort någon råkar peta till mig just där... det kan vara en konst det med.
Jag känner verkligen för Johanna som AB skrev om idag. De gamla klass"kamraternas" ursäkter känner jag alltför väl igen! (Se "Mobbning och Revanch", börja från början = botten)
Professor Dan Olweus: "Det är ett av tre sätt som mobbare ofta tar till.
– Det första är förnekelse. Ingen har sett eller hört. Det andra är att man reducerar sin egen roll. Och det tredje är att man skyller på mobboffret, beskriver personen som provocerande. Att personen egentligen fick vad den förtjänade."
Det är ju det som är det värsta, att man börjar ifrågasätta sig själv, försöker förstå vad man "gör fel", men det fungerar ju inte så. Det är ju då allt jävelskap börjar! En av hennes klasskamrater sa "man var ju tvungen att bita ifrån", som om det vore självklart och lättgjort och som om det skulle fungera för alla som blir mobbade! (INtE!) Jag vet en tjej från Ryd som bodde ett tag i Växjö och som blev mobbad. Alla som fick veta det blev jätteförvånade, hon som var så frammåt, som bet ifrån så att orden glödde! inte faan hjälpte det heller! (ja jag svär, jag är förbannad.)
Jag fick veta av min mellanstadiefröken att jag inte skulle säga emot, att jag skulle låtsas som det regnade eftersom det var det mobbarna ville ha - en reaktion. Men det var så dags då. De visste vad jag kände. De såg vad jag kände i mitt ansikte, i min rasande blick. De slutade inte.
Men alla glömmer, bara den som utsatts glömmer inte.
Och visst, man kan skaka på pälsen och gå vidare och det gör jag,
men glömmer, det gör jag aldrig.
Josephine
Uppdaterat: bra krönika av Lena Sundström
Andra bloggar om: mobbning
Men att ta sig dit, till detta läge där ilska och bitterhet har smulats sönder till gödsel till trevligare plantor, aldrig likgiltighet, det tillåter inte mina ärr, men i alla fall att det inte längre gör ont så fort någon råkar peta till mig just där... det kan vara en konst det med.
Jag känner verkligen för Johanna som AB skrev om idag. De gamla klass"kamraternas" ursäkter känner jag alltför väl igen! (Se "Mobbning och Revanch", börja från början = botten)
Professor Dan Olweus: "Det är ett av tre sätt som mobbare ofta tar till.
– Det första är förnekelse. Ingen har sett eller hört. Det andra är att man reducerar sin egen roll. Och det tredje är att man skyller på mobboffret, beskriver personen som provocerande. Att personen egentligen fick vad den förtjänade."
Det är ju det som är det värsta, att man börjar ifrågasätta sig själv, försöker förstå vad man "gör fel", men det fungerar ju inte så. Det är ju då allt jävelskap börjar! En av hennes klasskamrater sa "man var ju tvungen att bita ifrån", som om det vore självklart och lättgjort och som om det skulle fungera för alla som blir mobbade! (INtE!) Jag vet en tjej från Ryd som bodde ett tag i Växjö och som blev mobbad. Alla som fick veta det blev jätteförvånade, hon som var så frammåt, som bet ifrån så att orden glödde! inte faan hjälpte det heller! (ja jag svär, jag är förbannad.)
Jag fick veta av min mellanstadiefröken att jag inte skulle säga emot, att jag skulle låtsas som det regnade eftersom det var det mobbarna ville ha - en reaktion. Men det var så dags då. De visste vad jag kände. De såg vad jag kände i mitt ansikte, i min rasande blick. De slutade inte.
Men alla glömmer, bara den som utsatts glömmer inte.
Och visst, man kan skaka på pälsen och gå vidare och det gör jag,
men glömmer, det gör jag aldrig.
Josephine
Uppdaterat: bra krönika av Lena Sundström
Andra bloggar om: mobbning
En som blir mobbad tror jag också (hur illa det än må låta) får någonting posetivt av det hela. Den får lättare att lära känna människor som vuxen. Lättare att tyda människor och läsa av stämningen i vissa situationer. Lättare att fatta när någonting inte är som det ska. Ofta tror jag också att mobboffren är de som blir vettiga människor i vuxen ålder. Många av mobbarna brukar ganska ofta hamna på parkbänkarna med spriflaskan eller inlåsta på diverse ansatalter. Visst, mobboffren kan också gå den vägen, men jag tror ändå att det är offren som i vuxen ålder är de som har mest styrka.