Gamla "spöken"

Som M. brukar säga om de gamla plågoandarna i klassen, de är "spöken" ha ha! så träffande, det de en gång var är de inte längre och det som finns kvar är just ett skrämmande skynke som man (förhoppningvis) med erfarenheter och lyckligare senare år kan rycka bort. *ryck* Borta!

Men att ta sig dit, till detta läge där ilska och bitterhet har smulats sönder till gödsel till trevligare plantor, aldrig likgiltighet, det tillåter inte mina ärr, men i alla fall att det inte längre gör ont så fort någon råkar peta till mig just där... det kan vara en konst det med.

Jag känner verkligen för Johanna som AB skrev om idag. De gamla klass"kamraternas" ursäkter känner jag alltför väl igen! (Se "Mobbning och Revanch", börja från början = botten)

Professor Dan Olweus: "Det är ett av tre sätt som mobbare ofta tar till.
– Det första är förnekelse. Ingen har sett eller hört. Det andra är att man reducerar sin egen roll. Och det tredje är att man skyller på mobboffret, beskriver personen som provocerande. Att personen egentligen fick vad den förtjänade."

Det är ju det som är det värsta, att man börjar ifrågasätta sig själv, försöker förstå vad man "gör fel", men det fungerar ju inte så. Det är ju då allt jävelskap börjar! En av hennes klasskamrater sa "man var ju tvungen att bita ifrån", som om det vore självklart och lättgjort och som om det skulle fungera för alla som blir mobbade! (INtE!) Jag vet en tjej från Ryd som bodde ett tag i Växjö och som blev mobbad. Alla som fick veta det blev jätteförvånade, hon som var så frammåt, som bet ifrån så att orden glödde! inte faan hjälpte det heller! (ja jag svär, jag är förbannad.)

Jag fick veta av min mellanstadiefröken att jag inte skulle säga emot, att jag skulle låtsas som det regnade eftersom det var det mobbarna ville ha - en reaktion. Men det var så dags då. De visste vad jag kände. De såg vad jag kände i mitt ansikte, i min rasande blick. De slutade inte.

Men alla glömmer, bara den som utsatts glömmer inte.
Och visst, man kan skaka på pälsen och gå vidare och det gör jag,
men glömmer, det gör jag aldrig.

Josephine


Uppdaterat: bra krönika av Lena Sundström

Andra bloggar om: mobbning

Kommentarer
Postat av: Kommissarie Akut

En som blir mobbad tror jag också (hur illa det än må låta) får någonting posetivt av det hela. Den får lättare att lära känna människor som vuxen. Lättare att tyda människor och läsa av stämningen i vissa situationer. Lättare att fatta när någonting inte är som det ska. Ofta tror jag också att mobboffren är de som blir vettiga människor i vuxen ålder. Många av mobbarna brukar ganska ofta hamna på parkbänkarna med spriflaskan eller inlåsta på diverse ansatalter. Visst, mobboffren kan också gå den vägen, men jag tror ändå att det är offren som i vuxen ålder är de som har mest styrka.

2006-11-23 @ 14:00:54
URL: http://akutasikt.blogspot.com/
Postat av: Josephine

Kommissarie Akut - om jag ska utgå ifrån mig själv så stämmer inte det du skriver. Jag upplevde det så att det jag "borde" ha lärt mig i skolan dvs. det sociala samspelet, det kom helt av sig pga mobbning i grundskolan och utfrysning i gymnasiet, så att jag när jag var nitton och flyttade till Växjö, låg jag i stort sett sju eller åtta år efter i social kompetens. Mina "tonår" började när jag var nitton. Jag fick lära mig en massa saker plötsligt på en gång första året hemmifrån + heltidsstudier. 1992-1993 var ett otroligt turbulent år i mitt liv.

De som "överlever", mobboffer, det är ungefär som de som klarar sig igenom krig, svält och andra hemskheter (för att de måste), man ser och hör ju dem som klarar sig. De 1500 (och fler ändå) som tar livet av sig hör man ju inte mer, mer än ngn upprörd artikel av familjen i ngn kvällstidning... Lägg märke till att Johanna idag har ett hyffsat familjeliv, utan det tror jag aldrig att hon skulle orkat gå ut i media.

2006-11-23 @ 16:45:58
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Kommissarie Akut

Ja, jag vet inte. Jag har vänner som dock har blivigt väldigt starka som vuxna även då de blev mobbade som unga, men det där är ju väldigt personligt och blir naturligtvis annorlunda från människa till människa. Det jag skrev var bara en fundering från min sida och jag kan ju inte alls sätta mig in i hur det är att vara mobbad då jag själv aldrig blivit det. De vänner jag har som var mobbade som unga tillhör inte de som direkt vill prata om det idag heller, så jag har aldrig fått veta hur det har format dom som personer.

2006-11-23 @ 21:29:42
Postat av: Josephine

vad som är styrka och vad som är fasad det kan man fråga sig... ibland får det mig att tänka på vuxna som blev slagna som barn och som sedan slår sina egna barn för "de for ju inte illa av det"... Dina kompisars minnen är således ngt som kanske fortfarande känns relativt plågsamt för dem, annars skulle de inte tiga om trakasserierna. Jag har ju förstås även fått höra att jag inte ska "älta" det som varit, men det kan också fungera som så att för att kunna släppa känslorna kring det som varit måste skiten ut. Efter ett antal gånger jag har återberättat något kommer en känsla av "det där är inte längre jag"..."den där tjejen finns inte längre"... dvs. känslorna är inte längre viktiga, jag behöver inte klamra mig fast vid dem, eller de behöver inte klamra sig fast vid mig. Min historia finns fortfarande inom mig, men den har slutat att vara ett svart hål.

Det känns väldigt skönt.

2006-11-23 @ 23:33:28
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Akut Åsikt

Ja, upplevelsen bär man nog alltid med sig skulle jag tro och den kan väl också skapa problem i det framtida livet också kan jag tänka mig. Man kanske önskar att man kunde bete sig annorlunda i vissa situationer bara för att det skulle kännas så jävla "normalt" att få göra det. Nästan som med min blyghet jag led av som ung. Den finns kvar inom mig idag också och gör sig påminnd i vissa situationer, och jag önskar att den inte skulle poppa fram vid dessa situationer bara för att jag skulle känna mig så jävla normal då. Hehe...men nu är ju inte blyghet att jämföra med mobbing, men ändå.

2006-11-24 @ 00:38:49
Postat av: Kommissarie Akut

Ah, skrev ju fel namn...men skitsamma =)

2006-11-24 @ 00:39:16
Postat av: Josephine

Kommissarien - nu fick du mig att le riktigt brett - "normalitet" är för tråkmånsar!! *cyber-kram*

2006-11-24 @ 00:56:32
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Inga M

Jag blir lika upprörd varje gång jag hör att någon förtjänar mobbning, att någon är provocerande o drar på sig mobbning. Har till o med hört en kollega säga det för länge sedan (hon har flyttat från vår skola för länge sedan).

Det finns barn som är provocerande och som därför är i riskzonen för mobbning, ja, MEN DET FINNS INGA UNDANTAG I LAGSTIFTNINGEN OM ATT DET ÄR TILLÅTET ATT MOBBA DEM. Deras problem måste lösas på annat sätt än genom att vi släpper lös mobbning. Därmed menar jag inte att alla barn som blir mobbade är provocerande.

De flesta mobbade barn är enligt Olweus / Raundalens forskning precis som andra barn, men lite mer osäkra o känsliga, alltså lätta offer för grymhet. För mobbning handlar om lusten till ren skär maktlystnad o grymhet.

I ljuset av mobbning ska lärares auktoritet diskuteras tycker jag. Som lärare måste jag ha makt över eleverna så att jag har de verktyg som behövs för att hindra barn från att vara elaka mot varandra. Om jag inte har det så är fältet fritt för anarki och grymheter.

Sen ska lärares makt självklart i första hand användas till att träna demokratiska arbetsformer och beskydda, inte till att förtrycka. Här sviker samhället både barn o lärare genom att inte ge lärare den auktoritet som behövs för upprätthålla acceptabla umgängesformer i skolan.

Det är idag upp till varje lärares personliga medfödda egenskaper om det ska lyckas och det blir för slumpartat. När man lämnar över ansvaret för ordningen i skolan på det sättet till enskilda individers personliga egenskaper, så borde det i så fall ingå auktoritetstest i antagningen till lärarutbildning.

Och om man nu väljer att inte göra personlig auktoritet till ett antagningskrav till lärareutbildning, så borde lärare utbildas i hur man tar makten över en grupp och behåller den och använder den. För det går att tillägna sig den kunskapen, bara man vågar tala klarspråk. Idag kan vi inte ens prata om lärares makt och auktoritet.

Vi gömmer oss bakom tron att skolan blir mer demokratisk om lärare är maktlösa. Det blir den inte alls. Den blir inte demokratisk, bara anarkistisk. Och då är de svaga barnen skyddslösa.

Aj ,nu har jag släppt lös käpphästar, bäst att jag slutar nu och försöker fånga in dem, annars blir det inget slut på mitt inlägg.

2006-11-24 @ 06:17:10
URL: http://inga.blogg.se
Postat av: Josephine

Inga - mycket bra skrivet! man har ju läst att idag får en lärare inte ens ta tag i ett stökigt barn och hålla fast det! helt otroligt...

2006-11-24 @ 10:54:48
URL: http://giraffen197.webblogg.se
Postat av: Kristoffer Burstedt

Lena Sundström skriver ju nästan bara bra kolumner varje gång.

Men om lärarmakt. Mobbing var inte ovanligare förr. Och mobbingen tar inte slut utanför klassrummet. Som Lena S skriver, så är mobbing inget unikt i Sverige, även i länder med hård skoldisciplin förekommer det. Och bland vuxna. (sen finns det andra goda argument för att öka lärarnas auktoritet)

Det är så fruktansvärt svårt. För om läraren inte griper in så går det åt helvete. Men om läraren försöker göra något blir offret lätt beskyllt för att vara gullegris, tjallare eller fegis som springer och skvallrar.

2006-11-26 @ 11:45:52
URL: http://burstedt.blogspot.com
Postat av: Kristoffer Burstedt

Och om det där med styrka. Som du skriver Josephine, så kan man fråga sig vad som är styrka och vad som är fasad.

Det svarta hålet någonstans därinne finns alltid kvar. Hela tiden en ängslan att göra rätt, för att inte hamna bland de utstötta igen. Man kan övervinna ängslan, men den finns alltid där, man måste besegra den i varje enskild situation.

2006-11-26 @ 11:49:49
URL: http://burstedt.blogspot.com
Postat av: Josephine

Kristoffer - jo ängslan känner jag såväl igen, jag växlar i olika situationer ofta hej vilt mellan att vara den som inte hörs så mycket (syns gör man ju alltid) eller att ta lite mera plats. Framför allt räds jag inte att vara annorlunda eller framstå som annorlunda. Jag är den jag är och jag har RÄTT att vara den jag är och ändå bli respekterad!

Jag vet att jag har fortfarande en hel del att jobba med när det gäller bekräftelsebehovet och vad andra "tycker och tänker", att kunna släppa det och sluta att bry sig så förbaskat vore bättre. Det jag har svårast med är om ngn är negativ eller nedlåtande och jag inte vet VarföR. Vet jag att den personen inte kan med mig som person - ja då är det ju ingenting att göra åt det och jag kan släppa det. Man kan inte bli omtyckt av alla och man behöver heller inte vara varenda kotte till lags. Det skulle ändå aldrig fungera.

Men vanlig artighet och respekt är ett minimum.

2006-11-26 @ 14:07:59
URL: http://giraffen197.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0