00:31:29
Kartboken - Skrivarcirkeln
Dagens kartböcker har inte längre några vita fläckar. Alla världsdelarna har upptäckts, alla floder utforskats, alla berg bemästrats... och ändå är vi vilse. För vi tror inte på en gränslös värld. Allt ska delas in, kategoriseras, förklaras, fördelas...
Jag tittar på linjalstrecken över Afrika, lagda av människohänder för länge sedan. Folk som hörde samman blev åtskilda, folkslag som var främmande för varandra föstes ihop. Kolonialmaktens tal blev det officiella sammanbindande språket, ett hat och kärleksförhållande till ett språk som blev nödvändigt. (Franska i vissa nationer, engelska i andra.)
Men på de upptäcktsresandes tid gällde kroppsspråk, goda tolkar, ett bra förråd av små gåvor och Guds välsignelse. Vissa områden kom man inte levande igenom utan det sista. En förgiftad pil eller en sandstorm i öknen.. Så sent som 1980 reste en tysk lingvist och missionär tillsammans med en grupp lokala invånare in i de djupaste delarna av västra Papua, Irian Jaja (hör till Indonesien). De reste uppför en flod in i ett område som hör till stammen Fayou. Trots att de märkte att människor tittade på dem från regnskogen runt omkring, de passerade en övergiven by, fick de inte kontakt med någon, men de kom tillbaka levande! Detta var något oerhört. Under årtionden hade denna stam dödat varenda en som vågade sätta en fot innanför gränserna till deras territorium.
Denne tysk var Sabine Kueglers pappa och om hennes ovanliga uppväxt kan man läsa i boken "Djungelbarn". (Finns översatt till svenska på Bra Böckers förlag). Hennes familj korsade bokstavligt gränsen mellan västerländsk civilisation och urtid. Därför skulle man kunna säga att upptäcktsresandets tid inte är förbi och kanske aldrig kommer att ta slut, för trots att man idag kan se varenda decimeter genom satelliternas kameror, så finns det andra gränser att korsa.
Gränser som inte ligger utanför människan men innanför.
Om man bara tror...
Josephine
(40min över tiden, men det blev iaf något!)
Jag tittar på linjalstrecken över Afrika, lagda av människohänder för länge sedan. Folk som hörde samman blev åtskilda, folkslag som var främmande för varandra föstes ihop. Kolonialmaktens tal blev det officiella sammanbindande språket, ett hat och kärleksförhållande till ett språk som blev nödvändigt. (Franska i vissa nationer, engelska i andra.)
Men på de upptäcktsresandes tid gällde kroppsspråk, goda tolkar, ett bra förråd av små gåvor och Guds välsignelse. Vissa områden kom man inte levande igenom utan det sista. En förgiftad pil eller en sandstorm i öknen.. Så sent som 1980 reste en tysk lingvist och missionär tillsammans med en grupp lokala invånare in i de djupaste delarna av västra Papua, Irian Jaja (hör till Indonesien). De reste uppför en flod in i ett område som hör till stammen Fayou. Trots att de märkte att människor tittade på dem från regnskogen runt omkring, de passerade en övergiven by, fick de inte kontakt med någon, men de kom tillbaka levande! Detta var något oerhört. Under årtionden hade denna stam dödat varenda en som vågade sätta en fot innanför gränserna till deras territorium.
Denne tysk var Sabine Kueglers pappa och om hennes ovanliga uppväxt kan man läsa i boken "Djungelbarn". (Finns översatt till svenska på Bra Böckers förlag). Hennes familj korsade bokstavligt gränsen mellan västerländsk civilisation och urtid. Därför skulle man kunna säga att upptäcktsresandets tid inte är förbi och kanske aldrig kommer att ta slut, för trots att man idag kan se varenda decimeter genom satelliternas kameror, så finns det andra gränser att korsa.
Gränser som inte ligger utanför människan men innanför.
Om man bara tror...
Josephine
(40min över tiden, men det blev iaf något!)
Lite kort, men jag hade ett så otroligt splittrat ämne - kartboken - kunde absolut inte komma på någon berättelse som jag tyckte om, men flera dussin tankar kring alla intressanta platser som finns på vår jord. Jag började skriva kring upptäcktsresande och fastnade för begreppet "gräns". En text mitt i natten (klockan är nu 00:45) eftersom jag är för envis för mitt eget bästa. *kram*