giraffen197

2007-05-25
05:54:31

Mobbningen igen

En dröm. Gamla skolkamrater från högstadiet som jag återser. Jag pratar med en av dem, så får jag syn på A.S. Han vänder bort blicken med en min av avsmak. Direkt undrar jag vad det är, om det är min fula vinterjacka och min svarta vintermössa, om jag är ful, om det är mig... Vaknar; ledsen, arg, frustrerad. Sexton år senare.

Jag kan ha tusen karlar som mejlar mig att jag är skitsexig, inte f-n hjälper det? Den stämpeln som de satte på mig under min skoltid, den verkar aldrig gå att tvätta bort. Men det värsta är väl att jag överhuvudtaget bryr mig. Vad sjutton vet A.S. om vem jag är eller vem jag har blivit?

Min gymnasietid önskar jag ingen, den ensamheten jag fick upleva då var fruktansvärd. Jag kunde komma på morgonen till skåpen och om jag inte sa hej till någon, så var det, ta mig sjutton, inte en endaste som sa hej till mig! Utfrysningen var mer eller mindre total. När jag försökte tala om för S. hur jag mådde gick hon med sina kompisar till skolkuratorn och så blev jag kallad dit. Lösningen var alltså enligt henne att det var mig det var fel på och att jag skulle prata med kuratorn, inte att lite mera vänlighet om dagarna kanske vore av godo?

I trean på vårterminen blev det aningens aningens bättre. Vi hade då flera klassfester. Jag längtade så otroligt efter samhörighet att jag utan att blinka cyklade 15 kilometer i mörkret hem till Landsbro från Vetlanda. (Pappa var ofta upptagen med något, kanske ordningsvakteriet.) Men på fotografierna från den tiden sitter jag ensam. Ensam mot en trädstam, ensam med armarna runt benen, ensam...

Jag drog in psykologi-läraren i det hela, bad honom att ordna olika former av grupp-övningar och han ställde faktiskt upp. Jag minns hur en av tjejerna faktiskt var normalt vänlig ibland och hur jag överreagerade på det som en drunknande som klamrar sig fast vid en nylonlina. Tack V. jag glömmer aldrig ditt vänliga leende!

När gymnasiet var slut fick jag av mamma ett kort där det stod: "Tack för att du stod ut!". Hon visste vad jag gått igenom. Kanske var det lite menat som ett skämt också med de hårda studierna, men ... för mig var det utfrysningen... ok. jag var egen och annorlunda (och det är jag fortfarande), jag hade svårt att lyssna (vem sjutton har inte det under tonårstiden?) och säkert en massa andra saker som man kan irritera sig på - men är det en anledning att aldrig hälsa på en klasskamrat eller en kollega på morgonen?

Flera år senare mötte jag T. på Göteborgs bokmässa. Jag berättade vad jag kände och tyckte om mina såkallade klass"kamrater". "Jaaamen", kvillrade hon med sin gälla röst, "vi var ju så barnsliga då!" Och det är en godtagbar ursäkt? är det det?? inte för mig.

Naturligtvis måste jag gå vidare. Alla de här negativa känslorna leder ingen vart. Jag vet om de här ömma tårna, dem som andra kan trampa på utan att mena något alls egentligen. Jag vet om mina egna reaktioner och jag vill komma ur dem, göra dem betydelselösa, fylla dem med likgiltighet. Den som ogillar mig får väl göra det då, jag behöver inte hans/hennes accepterande.

Jag vet vem jag är...

och igår var det min födelsedag. *ler* En jättefin dag! av någon anledning gick jag omkring och var barnsligt glad och det var längesedan jag kände mig upprymd på det viset. :-)

34... shit... är det dags att bli vuxen nu?

Josephine
Kommentarer:
2007-05-25 @ 07:02:51
#1: Hedgehog-sara

Grattis lite i efterskott :)
Jag förstår precis, himlans bra och viktigt inlägg... Många som i vuxen ålder blir konfronterade säger ungefär så - vi var så barnsliga, äh, vi skämtade mest...
Du har rätt i att det bästa är att gå vidare, men ibland kommer det tillbaks, även för mig. Det är något som kommer att hända flera gånger i livet. Men det viktigaste är att det inte får ta över, att man ändå kan vara tacksam för det man uppnått. Trots allt. Du är en förebild för mig, jag tycker du är skitcool. Stor kram!

2007-05-25 @ 08:19:38
#2: N|.

Grattis! Kära nån, jag minns när jag fyllde 34 - det var som igår. Man var ung och fräsch på den tiden ;)

2007-05-25 @ 09:36:25
#3: Josephine

Sara - oj, förebild? jisses... måste jag skärpa mig nu? *lol*
Tack, tack! :-)
N - är du så gammal? *grin*

2007-05-25 @ 10:33:37

jos: nää, du ska bara vara precis som du är :)

2007-05-25 @ 12:44:44
#5: Jesper

Grattis i efterskott!
Det är ju säkert många som säger att de förstår och att de ha upplevt samma sak mer eller mindre, så också jag. Men jag tänkte inte grotta ner mig i det. Ville bara tala om att jag önskar dig en helt sjukt bra 34:e år.
*kram*

2007-05-25 @ 16:27:01
#6: Nima

Känner igen det där. Grattis!

2007-05-25 @ 19:35:59
#7: fille

34 år, hur kunde jag missa det. Du har väl talat om din födelsedag för mig nån gång?
Annars, vuxen vid 34... Dagens uppväxande generation tvingas bli vuxna vid 14, och skjuter därför upp det tills 40.

2007-05-25 @ 20:59:19
#8: Lena Johansson

Stort Grattis till dina unga år!
Du är en vacker människa, både utanpå och inuti och jag beundrar att du kan skriva om mobbningen så här öppet.Du har kommit långt!
Som lärare gråter jag invärtes åt sådana berättelser som din. Varför är barn/ungdomar så grymma mot varandra? Barn som inte har gemensamt språk lyckas alltid snabbt lära sig fula, äckliga och kränkande ord på svenska eller PÅ kompisens spRåk. Varför suger man åt sig detta elaka först? Inte alla men alltför många.
Hoppas de blir klokare med tiden, eller är det bara de mobbade som går vidare som blir kloka. Mobbarna tycks ju inte ha några känslor att minnas.
Ett lyckligt nytt år önskar jag Dig!
Långa syster Lena som känner sig som 34 :).

2007-05-26 @ 10:28:37
#9: Inga M

De som har mobbat försöker ofta hitta på massor av undanflykter och ursäkter men eftersom drivkraften till mobbning är maktlystnad så håller ingen av dem. Och att ursäkta gymnasieelevers mobbning med barnslighet var magstarkt.
Håller med Lena om att Du är vacker, det kan man se på bilderna på Din blogg. Hoppas att Du verkligen känner att det är sant!
Grattis i efterhand på födelsedagen!

2007-05-26 @ 12:09:51
#10: Josephine

Jesper - ja, jag ser fram emot det - särskilt som jag nu har knäoperationen avklarad och kan resa igen. Snart åker jag hem till Sverige över midsommar!
-
Nima - tack :-) Jag gillar din nya blogg-logga, jättefin!
-
Fille - det ligger något i det... sen får vi inte glömma att marknaden helst vill att vi ska fortsätta vara bortskämda tonåringar hela livet och konsumera mera, mera mera!
-
Lena och Inga - nu blir jag lite förlägen *ler* Det tog ett tag också att erkänna för mig själv att jag faktiskt blev mobbad under grundskoletiden. För mig var mobbning något mycket mera fysiskt med hot och misshandel... jag sa att jag "bara" blev "retad". Gymnasietidens utfrysning var faktiskt värre eftersom min bästis då gick i en annan klass och vi sågs inte så mycket längre. Hon var den som gjorde min grundskoletid ändå uthärdlig och så förstås skolbiblioteket! :-)
Idag när jag får höra hur föräldrar och elever kämpar för att alla ska vara "så lika" som möjligt, köper dyra märkeskläder och gör en massa saker för att det egna barnet inte ska behöva känna sig utpekat eller riskera att bli mobbat vill jag ställa mig på Sergels torg och bara skrika rakt ut och så högt som möjligt: "Tolerera och acceptera olikheterna!!!!"
-
jag kommer - ifall/när jag får barn - att bli en oerhört aktiv förälder för att motverka mobbning på hela skolan och skapa förebyggande grupp-projekt mot det. Det GÅR om tillräckligt många lärare och föräldrar verkligen VILL!
allt annat är fullkomligt skitsnack.
och ny pingar jag på nyligen för detta är mer eller mindre en blogpost i sig *grin*

2007-05-26 @ 23:44:20
#11: Bloggblad

Det är starkt av dig att du vågar berätta om det. Jag blir så himla arg och illa berörd - vi (alltså väldigt många lärare, men inte alla) kämpar och kämpar mot mobbning i skolan, men det pågår fortfarande. Och det enklaste är att blunda, tycker en del, och skyller på allt möjligt.

2007-05-27 @ 14:16:02
#12: Josephine

Bloggblad - jag har ingenting att skammas for. Dessutom skriver jag under pseudonym, men de som kanner mig vet ju vem jag ar anda
;-)

2007-10-12 @ 23:04:25
#13: Zippo

Har varit i båda ändarna av skalan, både mobbare och mobbad i nämnda ordning.
Det sätter definitivt spår i ens personlighet (faktum är att båda situationerna gör det...i alla fall i mitt fall).
Skulle kunna skriva spaltmetrar om mina erfarenheter men det är ingen mening att älta känns det som.
Gillar kommentaren "Jag vet vem jag är" för det är precis så jag känner också.

Ha det bra.

/Zippo

2007-11-19 @ 22:26:03
#14: Jack H

Kram! Jag gillar din blogg!

2012-06-11 @ 21:56:04
#15: Sara

Jag måste bara fråga dig. varförvarförvarför´mår du fortfarande dåligt över något som hände för så länge sen? släpp det. du behöver aldrig träffa dem igen. Jag är själv 188 (tjej) och blev retad när jag var yngre, dock inte för min längd utan för att jag var omogen. HAde ändå mycket kompisar osv. Nu har jag hittat mig själv och är sjukt självsäker. Lyckas alltid hångla upp de snyggaste killarna på klubben hehe! Så längden är knappast ett hinder, det blir det om man själv tror det. Kram!

2012-06-16 @ 15:20:53
#16: Josephine

Sara - jag vet inte om du kommer att komma tillbaka och läsa mitt svar. Jag skrev detta för fem år sedan. Det kommer ibland ögonblick när det förflutna hinner ikapp mig, i en dröm, i en händelse och känslorna överfaller utan rim och reson, utan förbarmande. Då skriver jag om dem och lämnar dem här i min blogg. Att skriva har för mig ofta varit lättare än att prata om mina känslor. Naturligtvis går jag inte omkring och ältar, det har jag ändå inte tid med! ler Och tror du att jag hade kunnat göra "Tall Josephine" om min självkänsla hade varit kvar på den nivån den var under mina gymnasieår? knappast.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: