05:54:31
Mobbningen igen
Jag kan ha tusen karlar som mejlar mig att jag är skitsexig, inte f-n hjälper det? Den stämpeln som de satte på mig under min skoltid, den verkar aldrig gå att tvätta bort. Men det värsta är väl att jag överhuvudtaget bryr mig. Vad sjutton vet A.S. om vem jag är eller vem jag har blivit?
Min gymnasietid önskar jag ingen, den ensamheten jag fick upleva då var fruktansvärd. Jag kunde komma på morgonen till skåpen och om jag inte sa hej till någon, så var det, ta mig sjutton, inte en endaste som sa hej till mig! Utfrysningen var mer eller mindre total. När jag försökte tala om för S. hur jag mådde gick hon med sina kompisar till skolkuratorn och så blev jag kallad dit. Lösningen var alltså enligt henne att det var mig det var fel på och att jag skulle prata med kuratorn, inte att lite mera vänlighet om dagarna kanske vore av godo?
I trean på vårterminen blev det aningens aningens bättre. Vi hade då flera klassfester. Jag längtade så otroligt efter samhörighet att jag utan att blinka cyklade 15 kilometer i mörkret hem till Landsbro från Vetlanda. (Pappa var ofta upptagen med något, kanske ordningsvakteriet.) Men på fotografierna från den tiden sitter jag ensam. Ensam mot en trädstam, ensam med armarna runt benen, ensam...
Jag drog in psykologi-läraren i det hela, bad honom att ordna olika former av grupp-övningar och han ställde faktiskt upp. Jag minns hur en av tjejerna faktiskt var normalt vänlig ibland och hur jag överreagerade på det som en drunknande som klamrar sig fast vid en nylonlina. Tack V. jag glömmer aldrig ditt vänliga leende!
När gymnasiet var slut fick jag av mamma ett kort där det stod: "Tack för att du stod ut!". Hon visste vad jag gått igenom. Kanske var det lite menat som ett skämt också med de hårda studierna, men ... för mig var det utfrysningen... ok. jag var egen och annorlunda (och det är jag fortfarande), jag hade svårt att lyssna (vem sjutton har inte det under tonårstiden?) och säkert en massa andra saker som man kan irritera sig på - men är det en anledning att aldrig hälsa på en klasskamrat eller en kollega på morgonen?
Flera år senare mötte jag T. på Göteborgs bokmässa. Jag berättade vad jag kände och tyckte om mina såkallade klass"kamrater". "Jaaamen", kvillrade hon med sin gälla röst, "vi var ju så barnsliga då!" Och det är en godtagbar ursäkt? är det det?? inte för mig.
Naturligtvis måste jag gå vidare. Alla de här negativa känslorna leder ingen vart. Jag vet om de här ömma tårna, dem som andra kan trampa på utan att mena något alls egentligen. Jag vet om mina egna reaktioner och jag vill komma ur dem, göra dem betydelselösa, fylla dem med likgiltighet. Den som ogillar mig får väl göra det då, jag behöver inte hans/hennes accepterande.
Jag vet vem jag är...
och igår var det min födelsedag. *ler* En jättefin dag! av någon anledning gick jag omkring och var barnsligt glad och det var längesedan jag kände mig upprymd på det viset. :-)
34... shit... är det dags att bli vuxen nu?
Josephine
Grattis lite i efterskott :)
Jag förstår precis, himlans bra och viktigt inlägg... Många som i vuxen ålder blir konfronterade säger ungefär så - vi var så barnsliga, äh, vi skämtade mest...
Du har rätt i att det bästa är att gå vidare, men ibland kommer det tillbaks, även för mig. Det är något som kommer att hända flera gånger i livet. Men det viktigaste är att det inte får ta över, att man ändå kan vara tacksam för det man uppnått. Trots allt. Du är en förebild för mig, jag tycker du är skitcool. Stor kram!