Barntankar

Jag längtar efter att få ett barn.

Det börjar bli dags nu...  Jag har en älskande man som skulle bli en jättebra far. Ett fast jobb. En smula livserfarenhet... de gamla ursäkterna håller inte längre och de nya är till för att övervinnas.  En hälsokontroll ska göras, en del planerande för det sista renoverandet (för sjutton - med nio månader på sig ska det väl gå att få klart i tid?), spara pengar, läsa lite faktaböcker... gå med i ngn mammagrupp kanske...  prata med en präst (mitt barn ska döpas [punkt] och jag tror det får bli svenska kyrkan, Patrick har aldrig varit särskilt religiös, snudd på ateist. Hans pappa var humanist och hade långa intressanta diskussioner med byns präst. Hans mamma är engagerad i kyrkan av sociala skäl. Hon känner varenda kotte i Neupré och tio kilometers omnjed.

Och jag bävar...  har jag väntat för länge? Kommer kroppen att palla med? Psyket? Förhållandet? Tänk om...

* jag spyr nio månader i sträck och få läggas in med dropp?
* jag blir så trött och slö på jobbet att de sparkar mig i sjätte månaden?
* jag saknar tillräkligt med folsyra och järn och annat - trots extra intag och barnet blir
   missbildat?
* jag dör vid förlossningen? eller ännu värre barnet dör?
* jag får tvillingar? risken finns - på farmors och farfars håll finns flera och Patrick är själv
   tvilling = dubbelt att göra
* bebisen skriker varje natt tre månader i sträck?  (jag dör av sömnbrist...)
* min bröstmjölk inte räcker till eller försvinner efter tre veckor?
* eller jag får mjölkstockning?
* det slutar andas mitt i natten? (plötslig spädbarnsdöd)
* det inte fungerar att pendla ens med bil och jag måste säga upp mig och söka ett annat jobb i
   Bryssel? Hur många  arbetsgivare vill ha nyblivna morsor?...
* Patrick blir dålig och jag plötsligt har ett litet barn och en sjuk 50+ att ta hand om?
* jag snubblar och tappar barnet? (jag skulle hellre falla nerför en trappa med huvudet före om

   jag kunde skydda barnet med min kropp)
* det springer iväg i snabbköpet och ngn kidnappar det?
* Patrick glömmer att hämta barnet i tid på dagiset en gång för mycket så att de säger upp vår
   plats?
* det trillar ner i en kanal, damm, från en kaj och drunknar?
* ngn idiot kör mot rött när vi korsar gatan?
* jag blir distraherad av det när jag kör och det blir en trafikolycka?
* tänk om...tänk om... tänk om.....

* Tänk om det blir helt underbart att vara tre, se det lilla ansiktet, de pyttesmå fingrarna och se
   Patrick hålla i knyttet?

Jag bävar för det okända... inte för allt som kan gå fel... utan för om jag kan förändras. De säger att man växer in i det. Att ingen någonstans är riktigt förberedd på vad det är att bli förälder. Att det är himmel och helvete och allt däremellan. Att ingenting blir som man tänkt sig ändå men att allt löser sig...  och att man inte ska tänka efter utan bara dyka ner i det.

Sen finns det de som säger att de inte vill sätta barn till världen eftersom världen ser ut som den gör...  och? betyder det att hoppet är dött och borta? Att de inte längre tror på framtiden? på sig själva?  Om den personen hade sagt att hon eller han inte vill få barn eftersom de inte vill ta det ansvaret - det hade varit en ursäkt som jag hade kunnat godta, men att skylla på världsförhållandena är vagt...  Vi är alla en del av samhället. Blundar du och går förbi när du ser ngn bli nerslagen och rånad? eller stannar du, ringer 112 på mobilen, ropar efter hjälp från andra människor, kollar hur det står till med den nerslagne?

Det är lätt att skaffa barn, men att bli en bra förälder?

All you need is love...  
they say.

Och som grädde på moset får du inte räkna med att ungen kommer att visa ngn tacksamhet för allt som du gör... tvärtom... Senare kommer det att tala om allt som du gjorde fel när det växte upp och vilken traumatiskt barndom det hade med påtvingade tältsemestrar, pinsamma föräldrar och ngn äcklig äldre farbror någonstans som kladdade på det när det var nio år (typ).

Och just nu är jag tacksam för det som min moster alltid sa med bestämd röst:
"Livet är inte rättvist."

nej... inte medan man lever... det enda rättvisa är slutet. Det får alla vara med om.

*kram*
Josephine


Kommentarer
Postat av: anki/barbakvinna

Jag ler när jag läser din text för hälften av allt du skriver om kommer hända. Det har gjort det för mig och du är faktiskt mer förberedd att få barn än vad jag var (mentalt) alla oro punkter är en del av föräldraskapet.



När jag var höggravid med Jossan för 19 år sen så sa en man till mig.

- Det är inte ekonomiskt...

Han hade rätt men han glömde alla andra punkter.

Så den som skaffar barn utan att känna oro. Undrar jag ifall den kan bli en bra förälder. Föräldraskap är en del av att bli fallskärmsförälder=man flyger över barnet och ser olyckor och man försöker leda dom på rätt väg..

kram anki

2008-09-21 @ 09:19:26
URL: http://blogg.aftonbladet.se/961
Postat av: fille

Mänskligt, mycket mänskligt. Det kommer att gå bra för dig, det är jag säker på. Lätt, det är en annan femma.

Kramar på dig från mig / Fille

2008-09-21 @ 12:56:47
Postat av: Blackout

My God, du kommer att bli en perfekt mor. Uppenbarligen har du tänkt igenom detta ordentligt, det är det inte många som gör.

Jag valde bort barn, hade chansen, men var för bekväm och var inte beredd att avstå häst-och hundtid till förmån för ett barn. Det är nog tur för jag hade blivit en usel förälder. Och sådanan finns det tillräckligt många av.

2008-09-21 @ 19:27:54
URL: http://blackout.blogg.se/
Postat av: Karlavagnen

Snacka om att måla f-n på väggen! Glöm inte leva också! Men klart att din oro/funderingar är normala.

Du blir en utmärkt mamma! Men du, du glömde oroa dig för om blåbärsfläckar eller spenatfläckar går bort i tvätten!!!



Lycka till!!!

Postat av: Wettexvärlden

Håller med de andra! Om man tänker så mycket som du gör (och som jag gjorde) blir man en bra förälder. Fråga mina nu vuxna (18, 23) och de är helnöjda. Känns fint. Men gud vilken ångest jag fick när jag höll det lilla knytet första gången. Min första tanke var; vad fan har jag gjort! Den här människan har jag ansvar för tills jag dör. Jo. Men det gick bra och de har blivit fantastiska grabbar båda två. Pratar man bara med dem så löser sig det mesta.

Lycka till! :D

2008-10-31 @ 15:22:07
URL: http://wettexvarlden.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0