Framtid och nutid

(Translation to English below)

För drygt en vecka sedan på fredagskvällen såg jag en thriller.
Dumt gjort.

Jag hade varit nyfiken på den en lång tid från det att den var på bio. Nu såg jag DVDn och köpte den: "The Road". Det är en film om ett framtida samhälle där civilizationen har kapsejsat, naturen är mer eller mindre död och en far och hans son försöker ta sig över USA mot havet och sedan söderöver där de tror att det är varmare. Hela filmen är kall och grå och skrämmande. De är mycket försiktiga men möter ändå band med kringdrivande kannibaler som skjuter eller fångar andra människor för att äta upp dem. Hungern är som ni kan förstå fruktansvärd. Fadern spelas av Viggo Mortensen. Kannibalerna var skrämmande nog, men egentligen grep mig hela konceptet och jag kände mig nedstämd under flera dagar efteråt. En riktigt deprimerande dystopi. Jag tänkte mycket på vad det är som får oss att förbli mänskliga i den positiva bemärkelsen, där vi bryr oss om inte bara dem vi känner utan också orkar visa solidaritet och medmänsklighet med dem som vi inte känner? Hur delar man med sig när man svälter?

Nu kanske ni tycker att jag drar för stora växlar på bara en futtig film, men detta är inte bara möjligt, liknande situationer (bortsett från kannibalism) sker varje dag runt om på jorden i krigszoner eller områden som drabbats av jordbävning och översvämning. Nyligen läste jag att 925 miljoner människor i världen lider av hunger, detta fastän det fortfarande produceras tillräckligt med mat, men den kommer inte alla tillgodo. Detta i en värld där himlen är blå, solen skiner, naturen fungerar än så länge någorlunda som den ska (torkan i Ryssland har förstört deras skörd, men på andra ställen i världen har man kunnat skörda) och det finns än så länge fungerande regeringar och infrastrukturer.

Varje dag går jag förbi tiggarna i tunnelbanegången i Bryssel och jag undrar varför de aldrig blir hjälpta av någon socialkonsulent, varför människor i vårt rika samhälle tillåts att falla ner på bottnen och dö ute på gatorna i vinterkylan. Staten kan faktiskt inte ta hand om allting, kyrkan gör så gott den kan - var börjar och slutar vår egen medmänsklighet?

Men jag har en del idéer vad jag skulle vilja göra för att "gör skillnad" och jag började med en av dem ca två veckor innan jag såg filmen. Jag vill inte säga något om det här innan det är avslutat, men när det väl blir avslutat kommer jag att skriva om det även här i bloggen.

För jag är tack och lov inte ensam, vi är många som faktiskt vill göra något. Dagen efter kom vår vän Betty över på middag och med sig hade hon en kort dokumentär om slummen utanför Nairobi, "Kibera", en av världens största. Så underligt som det kanske låter kändes det bra att se den filmen efter skräckfilmen dagen innan. En av människorna där jobbar som telecom-ingenjör och skulle för länge sedan ha kunnat flytta till ett "riktigt" bostadsområde, men har valt att stanna kvar. Han har köpt mark och där byggt en skola för unga kvinnor som vill fortsätta sin utbildning efter grundskolan. Grundskolan (åtta år) i Kenya är gratis, men efter det måste man betala för skolgången och det har förstås invånare i slummen inte råd med. Undervisningen sköts av frivilliga lärare som inte alltid kan bli betalda, den här ingenjören gör så gott han kan med den relativt goda lön som han får.

Så istället för att ta tre steg tillbaka och retirera från vad som ter sig som en omöjlig situation har denne man tagit ett litet steg framåt och börjat bygga på ngt som inger hopp.

Dagen efter skräck-filmen sken solen och jag tog detta fotografiet:

Det finns så mycket att vara tacksam för. Idag regnar det och himlen är grå men jag tittar på fotografier likt detta och färgerna fyller mitt hjärta med energi.


Detta att kunna leva i nuet är något som nutidsmänniskan har svårt med. Inte försjunka för länge i det som har varit eller oroa sig konstant för det som kanske kommer, men att vara helt och hållet i det som är nu. För ett år sedan läste jag Eckhart Tolles bok "The power of now", mycket inspirerande. Jag tror den har hjälpt mig en bit på vägen, men färdighet kräver övning och jag är inte mycket för att sitta ner och meditera. Av och till - särskilt när jag pendlar eller reser försöker jag att inte göra någonting. Inte läsa och fylla huvudet med ytterliggare ord, utan faktiskt vara slappna av och betrakta vad som sker runtomkring mig. Att stänga av tankarna lyckas jag inte med ännu - det kräver något mer fysiskt som t.ex. när jag spelar flöjt eller går och simmar.

Om drygt en timme kommer massor med människor att samlas hos hästbonden Stig-Anders Svensson i Råskog, Småland. Det är en person som verkligen lever i nuet. Djurskyddsmyndigheten har beslutat att hans hästar missköts, baserat på en rapport från April när en av dem var halt. Tre månader senare var kontrollen prickfri men det räknas inte, tydligen räknas inte heller att han har fått ett stort uppbåd av hjälp och stöd. Klockan tolv hålls en manifestation på hans gård för att beslutet ska rivas upp och han ska få behålla sina hästar. Han kommer förstås att överklaga, men tyvärr får inte hästarna förbli hos honom under överklagningstiden - i normla fall en rimlig lag för att skydda misskötta djur, men i hans fall blir det helt fel. Hästarna (tre stycken jättefina Ardennerston) är inte alls misskötta och han lever med dem i full symbios, skötande ett hästjordbruk med urgamla metoder från början av nittionhundratalet! Han är så unik att han borde få lön från staten för den kulturgärning har gör tycker jag.

Men Stig-Anders vill nog inte det. Han vill leva i lugn och ro som han alltid har gjort tillsammans med sina hästar, arbetande i ett strävsamt tempo som skulle få en modern traktorsbonde att gå nipprig. Han blev känd genom dokumentärfilmen "Hästmannen"  2006 och sedan dess får han ofta och regelbundet besök av nyfikna. Via en av sina vänner hälsar han att alla är välkomna, men att han helst ser att folk kommer och arbetar tillsammans med honom enligt hans gamla metoder och inte springer ivägen med (film)kameror, dem har han fått nog av. 

Här är en länk till en bit film på youtube  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

hemsidan  http://www.hastmannen.com/

och en blogg för att hjälpa honom under de här svåra veckorna  http://bit.ly/dcyWcL

Facebookgruppen har i skrivande stund  5738 personer anmälda  http://bit.ly/biXiZQ


Nu (ha!) ska jag strax avsluta detta blogginlägg,
fixa översättningen till engelska och lägga ut några länkar.

Ha en trevlig vecka!
Josephine


English
----------
Just over a week ago on the Friday night, I saw a thriller.
Stupid thing to do.

I had been curious about it a long time from when it was at the cinema. Now I saw the DVD in the supermarket and I bought it: "The Road". It is a film about a future society where civilization has capsized, nature is more or less dead and a father and his son are trying to cross the United States towards the sea and then towards the south hoping it will be warmer there. The whole film is cold and gray and scary. They are very cautious but still encounter loitering cannibals who shoot or capture other people to eat them. The hunger is as you can understand terrible. The father is played by Viggo Mortensen. The cannibals were scary enough, but what really grabbed me was the whole concept and I felt down for several days afterwards. A really depressing dystopia. I thought a lot about what it is that makes us remain human in the positive sense, when we care about not only those we know but also are able show solidarity and compassion with those we do not know? How do you share when you are starving?

Now you may think that I draw too much on just one measly movie, but this is not only a possible future, similar situations (except cannibalism) exist every day around the globe in the war zones or areas hit by earthquakes and floods. Recently I read that 925 million people worldwide suffer from hunger, although there is still enough of food produced, but it is not shared. This in a world where the sky is blue, the sun is shining, nature works so far almost as it should (the drought in Russia have destroyed their harvests, but elsewhere in the world they have been able to harvest) and there is as yet functioning governments and infrastructures.

Every day I walk past the beggars in the subway tunnel in Brussels and I wonder why they are never helped by any socialworker, why people in our rich society are allowed to fall onto the bottom and die on the streets in the winter cold. The state can not actually take care of everything, the church is doing the best it can - where do our own humanity start and where does it stop?

But I have some ideas what I would like to do to "make a difference" and I started with one of them about two weeks before I saw the movie. I do not want to say anything about this before it is finished, but once it gets completed, I will write about it here in the blog.

I am thankfully not alone, many of us actually want to do something. The day after, our friend Betty came over for dinner and brought with her a short documentary about the slums outside Nairobi, "Kibera, one of the world's largest. As strange as it may sound, it felt good to see this movie after the horror movie the day before. One of the people there was working as a telecom engineer and would long ago have been able to move to a "real" neighborhood, but he choosed to stay. He bought land and there he built a school for young women who wish to continue their education after primary school. Primary school (eight years) in Kenya is free, but after that you have to pay for school and inhabitants of the slums can not afford that. The courses are run by volunteer teachers who can not always get paid, but this engineer is doing the best he can with the relatively good pay he has.

So instead of taking three steps back and retreat from what seems like an impossible situation, this man took a small step forward and started building on something that gives hope.

The day after the horror-movie the sun was shining and I took this photograph:



There is so much to be thankful for. Today it is raining and the sky is grey, but I look at photos like this and the colors fill my heart with energy.

This thing to be able to live in the present, is something that modern man has difficulty with. Not sinking too long in what has past or worry constantly about what may come, but to be entirely in what is now. A year ago I read Eckhart Tolle's book "The Power of Now", very inspiring. I think it has helped me in some ways, but the skill requires practice and I'm not much for sitting down and meditating. From time to time - especially when I travel, I try to do nothing. Not to read and fill my head with additional words and information, but to relax and watch what happens around me. How to succeed to get out of the thoughts, I don't know, but in my case it requires something more physical such as when I play the flute or go swimming.


In
about one hour, lots of people will gather by the farm of "horse-farmer" Stig-Anders Svensson at Råskog, Småland. This is one person who actually lives in the present. Animal Welfare Agency have decided that his horses are poorly managed, according to a report from April, when one of them had a problem with the leg. Three months later, another control was without any remarks but it didn't count, apparently neither that he has received a lot of help and support the last months. At midday, there will be a demonstration in his yard in the hope the decision will be torn up and he will get to keep his horses. He will of course make an appeal against the decision, but unfortunately the horses may not remain with him during the time of the appeal. In normal circumstances this is a reasonable law to protect abused animals, but in his case, it will be completely wrong. The horses (three gorgeous Ardennes) are by no means neglected, and he lives with them in full symbiosis, attending to a horse farm with ancient practices from the beginning of the 20th century! He is so unique that he should receive a salary from the state for keeping the cultural heritage alive, in my opinion.

But Stig-Anders would probably not like it. He wants to live in peace and quietness as he always has done with his horses, working in a strenuous pace that would have a modern tractor farmer to go insane. *grin* He became famous by the documentary film "Hästmannen" (the Horseman) in 2006 and since then, he regularly and frequently gets visits by curious tourists. Through one of his friends he sends the greeting that everyone is welcome, but he prefers to see that people come and work with him in his old ways and not just stand beside or in the way with the cameras, those he has had enough of.

Here are a couple of nice links:

A part of the film on youtube:  http://www.youtube.com/watch?v=S9Bf5W7uzkg

Homepage:   http://www.hastmannen.com/

a blog to help and support him during these difficult weeks:  http://bit.ly/dcyWcL

And the Facebook-group have in this moment 5738 members:   http://bit.ly/biXiZQ

Now (ha!) I'll just finish this blog post,
fix translation into English and post some links.

Have a nice week!
Josephine


Kommentarer
Postat av: fille

Jag såg också den filmen. Jag tyckte den varlite seg, det hände för långsamt. De bara gick...



Men om du känner dig nerstämd efter den filmen, så får jag hälsa dig välkommen till min värld. För mig ser framtiden ut ungefär så. Jag hoppas åtminståne att naturen klarar sig så det inte blir så grått.



Det stora problemet med vår värld är oljan. I stora drag kan man säga att vi just nu ligger på toppen av vad vi någonsin kommer att producera, för det börjar tryta i reserverna. Om bara ett par år kommer det att produceras allt mindre olja per år,och dåkraschar ekonomierna, det blir svält, brist på allting, och så vidare.



Vad gäller mat så är det en myt att "det finns nog med mat, den är bara orättvist fördelad". Verkligheten är att av de senaste 8 åren har vi 7 år ätit mer än vi odlat. Detta betyder att världens spannmålsreserver sjunker för varje år. När de till slut når botten kommer vi inte att kunna skicka nödhjälp till svältkatastrofsområden och så.



Jag har en mörk framtidsvision.

2010-09-26 @ 14:23:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0