15:18:45
till minnet av Mette
Min vän Mette dog i början av Januari.
Jag fick veta igår när jag läste om hennes begravning på Bloggblads blogg. Hon halkade i badkaret, slog i huvudet och dog. En död lika snöplig och absurd som något hon själv hade kunnat skriva i en av sina svarta galghumoristiska noveller.
Vi är flera som nu går till hennes blogg och läser. Söker kontakt med varandra och med hennes familj. Klamrande fast, gripande efter ord... efter det som var hon, det som finns kvar. Men nu är det försent... Varför ringde jag inte? skrev mera? bara tog ett flyg över en helg och hälsade på?
Jag kan inte ens komma ihåg när jag sist träffade henne, men det måste ha varit säkert tio år sedan och jag tror att det var i Lund. Vi studerade samtidigt i Växjö 1992-1993. Då bodde hon i ett hus på landet i Skåne med pojkvän och taxen Bettan. Sen fick de inbrott där, tjuvarna dödade en av katterna (eller om det var två?), hennes kille gjorde slut och hon flyttade till Malmö.
Under flera år hade vi ingen kontakt, det rann ut i sanden som hon skrev till mig. Ibland bara blir det så... oföretagsamhet, andra händelser och projekt i livet, andra kontakter... man är väl inte mindre vänner för det?
Och så 2005 när jag började att blogga så hittade jag plötsligt hennes blogg! Ett kärt återseende för båda av oss. :-) Många mejl under 2006, några under 2007 och 2008 också. Och vanliga brev - snailmail. Hon sålde smycken ett tag (Magicas Skrin) och hon skickade mig ett armband med giraffer som hon hade gjort. Skrivarcirkeln som jag höll igång ett tag var hon också aktiv i. Vi älskar båda att skriva.
Ord, bilder, minnen... hennes hesa röst (kedjerökare) och hennes unika skratt, båda kommer tillbaka till mig så tydligt, nästan kristallklart... medan hennes ansikte och minspel är mera vaga.
Åh Mette, jag kommer att sakna dig. Dina underfundiga blogg-texter och dina vänliga mejl. Och att aldrig mer få träffa dig.
*kram*
Josephine
Läs även andra bloggares åsikter om död, kärlek, saknad, vänner
Jag fick veta igår när jag läste om hennes begravning på Bloggblads blogg. Hon halkade i badkaret, slog i huvudet och dog. En död lika snöplig och absurd som något hon själv hade kunnat skriva i en av sina svarta galghumoristiska noveller.
Vi är flera som nu går till hennes blogg och läser. Söker kontakt med varandra och med hennes familj. Klamrande fast, gripande efter ord... efter det som var hon, det som finns kvar. Men nu är det försent... Varför ringde jag inte? skrev mera? bara tog ett flyg över en helg och hälsade på?
Jag kan inte ens komma ihåg när jag sist träffade henne, men det måste ha varit säkert tio år sedan och jag tror att det var i Lund. Vi studerade samtidigt i Växjö 1992-1993. Då bodde hon i ett hus på landet i Skåne med pojkvän och taxen Bettan. Sen fick de inbrott där, tjuvarna dödade en av katterna (eller om det var två?), hennes kille gjorde slut och hon flyttade till Malmö.
Under flera år hade vi ingen kontakt, det rann ut i sanden som hon skrev till mig. Ibland bara blir det så... oföretagsamhet, andra händelser och projekt i livet, andra kontakter... man är väl inte mindre vänner för det?
Och så 2005 när jag började att blogga så hittade jag plötsligt hennes blogg! Ett kärt återseende för båda av oss. :-) Många mejl under 2006, några under 2007 och 2008 också. Och vanliga brev - snailmail. Hon sålde smycken ett tag (Magicas Skrin) och hon skickade mig ett armband med giraffer som hon hade gjort. Skrivarcirkeln som jag höll igång ett tag var hon också aktiv i. Vi älskar båda att skriva.
Ord, bilder, minnen... hennes hesa röst (kedjerökare) och hennes unika skratt, båda kommer tillbaka till mig så tydligt, nästan kristallklart... medan hennes ansikte och minspel är mera vaga.
Åh Mette, jag kommer att sakna dig. Dina underfundiga blogg-texter och dina vänliga mejl. Och att aldrig mer få träffa dig.
*kram*
Josephine
Läs även andra bloggares åsikter om död, kärlek, saknad, vänner
Jag känner precis igen henne i det du skriver i dina väl valda ord.
Det blir "gravöl" för henne i Malmö i slutet av februari, men du kanske inte kände hennes vänner... det är lite för långt för mig att åka också.